Hur det hela började

När jag först började cykla på hösten 2014, så där lite trevande, hade jag min systers gamla Tunturi. Den hade slick-däck och var definitivt inte ämnad för något annat än sandvägar, men det var ju i ärlighetens namn rätt tråkigt. Visst, för det mesta höll jag mig väl till sandvägar, men det blev nog en och annan avstickare på stig också.

Tunturin var även den som fick följa med på min första cykelorienteringstävling, FM på medeldistans. Varför börja smått? Jag lånade kartställning av min systers man och med många skratt och mycket tejp fick vi den att passa på styret.

Lite nervöst var det ju nog, men tävlingen gick bra (jag var inte sist) och cykeln höll. Mersmak? Javisst. Under hösten cyklade jag sporadiskt, men när det blev halt fick jag sluta.

I december, där strax före jul, var min syster med familj på besök. Karlarna sku fara och hämta min mans bil från stan och var borta en god stund. Efter det beställdes varsin ölburk och garaget var förbjuden zon. Nå, med fyra barn under sex år, så hade vi fullt upp inne med syrran. Plötsligt rullades en sprillans ny Grand Canyon AL SLX 7.9 in. Helt fantastiskt! Hela min familj hade gått ihop och skaffat en cykel åt mig i kombinerad födelsedagspresent/julklapp.

Under våren och sommaren blev den en trogen träningskompis. Jag känner att den har gett mig en benstyrka som jag saknat, så t.o.m. löpningen går bättre nu höst än tidigare. Den rullar fantastikt bra på alla underlag och med 29” däck får jag ordentligt med fart.