Äntligen cykling igen

Idag är det exakt fem veckor sedan jag bröt handen. Och idag är "alla andra" på väg till Tahko för att cykla Tahko MTB. Utom jag då.

Jag har varit fem dagar utan gips. Handen är mer svullen och styv än jag räknade med. Innan gipset kom bort inbillade jag mig att jag redan ett par dagar senare skulle vara uppe på cykeln, men först idag vågade jag mig och cykla. Antar att jag egentligen behövde bevisa för mig själv att det inte skulle ha gått att cykla 60 km terräng, och att det var rätt beslut att stå över Tahko MTB.

Och det skulle nog inte ha gått. Två fingrar kan ännu inte hålla i styret ordentligt och det medför att det inte går att köra nerför ordentligt, och Tahko hade varit ordentligt med upp- och nerförsbackar. Så beslutet var bra, men det betyder inte att jag inte hellre hade varit där. Även om det är åtta grader varmt och ösregnar som bäst.

Cyklade mest grusvägar med några kortare sträckor på stig idag. Grusvägar går riktigt bra, men på stig får jag hålla saktare fart än normalt. Mest för att om det plötsligt slår i handen så att det smärtar, så öppnas den ganska automatiskt och då kan jag tappa greppet om styret. Med lägre fart blir fallet inte så farligt. Minimera risker och konsekvenser, alltså.

Men nog är det härligt att vara (nästan) tillbaka. Dock blir det ingen cykelorienteringstävling i Asikkala nästa helg, som planerat, utan jag behöver stärka handen först.

Jag ringde syrran i Tahko nyss. Istället för att vi skulle cykla tillsammans, så kommer hon att starta vid midnatt med sin man istället. Jag ska heja på dem och hoppas det går bra, trots kallt och regnit väder.